Med anledning av dagens datum vill jag uppmärksamma ett rituellt brännoffer (holocaust) som skedde 1945.
. . .
Texten är ett stycke taget från
Vae Victis! Om Förintelsen Av Tyskland
av Lars Adelskogh
. . .
BOMBTERRORN MOT DEN TYSKA CIVILBEFOLKNINGEN
Bombningar av städer förekom givetvis från båda krigförande parternas sida. Men de tyska bombningarna av brittiska städer, Rotterdam etc. nådde aldrig tillnärmelsevis en sådan omfattning som de västallierades söndermangling och brandbombning av tyska städer. Dessutom var det britterna som började. Natten till den 11 maj 1940 inledde britterna terrorbombning av rena bostadsområden med den tyska staden Mönchen-Gladbach som första mål. I månader därefter nöjde sig Hitler med protester och hotelser. Först i november 1940 bombade tyskarna en brittisk stad, Coventry. Uppgifterna om antalet dödsoffer vid detta anfall varierar mellan 380 (David Irving) och 586 (Lutz Budrass). Dessutom var Coventry ett viktigt militärt mål. Staden var centrum för flygmotorindustrin, och de viktigaste fabrikerna var lokaliserade till den medeltida stadskärnan, som därför bombades svårt. Det är vanskligt att hävda att tyskarna i första hand ville terrorbomba civilbefolkningen.
Det ville däremot britterna. I början av år 1942 fordrade professor Frederick Alexander Lindeman, Churchills vetenskaplige rådgivare i frågor rörande flygkriget, en skärpning av bombkriget enligt följande principer: “Bombanfallen måste riktas mot den tyska arbetarklassens bostadshus. Medelklassens hus med sin glesare placering medför oundvikligen ett slöseri med bomber. Om bomboffensiven väsentligen riktar sig mot den tyska civilbefolkningens bostadshus – fabriker och militära anläggningar är för svåra att urskilja och träffa –, så borde det vara möjligt att förstöra hälften av husen i samtliga städer med fler än 50 000 invånare.” Professor Lindeman, senare adlad lord Cherwill, var alltså bombterrorns strateg, en massmördare vid skrivbordet. (Kern, anf. arb., s. 136)
Såsom exempel på professor Lindemans diaboliska geni kan terrorbombningen av Hamburg i juli 1943 anföras. Erich Kern skriver: “Företaget planerades djävulskt och genomfördes djävulskt. Man gav order om att för varje luftmina fälla 20 sprängbomber och 120 brandbomber. Också själva ordningen i fällandena var noga fastställd. Först fälldes minorna, som sprängde av taken, så att de lättantändliga vindsvåningarna var hjälplöst utlämnade åt brandbomberna. Sedan fälldes de tunga sprängbomberna, som skulle förstöra vattenledningarna, och först därefter släpptes brandbomberna (…) Snart brann hamnstaden som en fackla. Människorna, som drevs upp ur källrarna ut i det fria, hamnade i den kokande asfalten och dog i tusental. Andra kunde inte komma upp ur källrarna, då husen ovanför dem hade störtat samman. Samma strategi – först luftminorna, sedan sprängbomberna och slutligen brandbomberna – användes även i Dresden, blott i ännu större omfattning.” (Kern, anf. arb., s. 138)
I Hamburg dödades på detta sätt under några sommardagar i juli 1943 mellan 40 000 och 55 000 människor, de allra flesta kvinnor, barn och åldringar. Som jämförelse kan nämnas att Storbritannien under fem års tyska anfall med bombplan och V1/V2-raketer förlorade totalt 51 509 människor.
Det värsta exemplet är staden Dresden, på grund av dels det ohyggliga antalet offer, dels dödssättet – de brändes till döds genom den eldstorm som ödelade staden, dels den ytterligare förödmjukelse som efterlevande tyskar än idag tillfogas därigenom att katastrofen i officiella sammanhang bagatelliseras genom en grotesk, lögnaktig reduktion av dödstalet. Politiskt korrekta tyska massmedier brukar än idag hävda att endast 35 000 människor miste livet, sedan brittiska och amerikanska bombplan fällt brandbomber över Dresden natten till den 14 februari 1945.
Överstelöjtnanten i Bundeswehr Eberhard Matthes var i februari 1945 förste generalstabsofficer vid Dresdens försvarsområde. Han uppger att man några veckor efter bombningarna hade “fullständigt identifierat” 35 000 lik, “delvis identifierat” 50 000 (förmodligen hade man säkrat vissa ledtrådar såsom initialer eller förnamn på vigselringar och dylikt) och dessutom omhändertagit 168 000 dödsoffer “som inte längre kunde identifieras”, alltså sammanlagt 253 000 döda. (Askania Annual, april 1985) Denna siffra stämmer väl överens med den i en hemlig dagorder av den 23 mars 1945, där det uppges att man intill den 20 mars hade omhändertagit 202 040 döda, företrädesvis kvinnor och barn, och att man räknade med att den totala dödssiffran skulle stiga till 250 000. (David Irving, Der Untergang Dresdens, Ullstein, 1994, s. 31) En officiell skrivelse från Dresdens stadsförvaltning, daterad den 31 juli 1992 och undertecknad av Karin Mitzscherlich, sätter det sannolika antalet dödsoffer till mellan 250 000 och 300 000. (Jürgen Graf, Velikaja lozj XX veka, Sankt Petersburg, 1997, ill. 12)
Den ofta anförda siffran 35 000 hänför sig endast till de kort efter bombningarna identifierade offren. Då innerstaden blev fullkomligt förstörd, var det i motsats till Hamburg inte möjligt att ens tillnärmelsevis precisera antalet offer. Många offer var dessutom så starkt vanställda att ingen hade kunnat identifiera dem. Dresden var vid denna tid överfull av flyktingar och torde ha haft omkring en miljon invånare. Det enda syftet med bombardemanget var att döda så många civila som möjligt och att förinta så många kulturskatter som möjligt. Militära mål av betydelse fanns inte många, och dessa angreps inte heller. (Irving, anf. arb., s. 248) Stadens enda försvar var fyra luftvärnskanoner.
Dieter Georgi överlevde brandbombningen av Dresden. Han omnämner flera fakta, som visar att ödeläggelsen inte hade något militärt syfte utan att meningen var att terrorbomba civilbefolkningen. Den stora militära flygbasen Klotzsche låg på endast 8 km:s avstånd från Dresden men träffades inte av en enda bomb. Dresden var en viktig järnvägsknutpunkt, varifrån tåg ständigt avgick med trupper och materiel till östfronten. Men under den första räden fälldes inte en enda bomb över någon järnvägsinstallation. Ett ammunitionståg hann rent av avgå mot östfronten, trots att det måste ha gått att urskilja från luften på grund av de medföljande luftvärnskanonvagnarna. Dieter Georgi tog efter den första räden skydd på stranden av Elbe i likhet med många tusen andra Dresden-bor. Där blev de häftigt beskjutna av lågsniffande brittiska plan, vilkas piloter från denna höjd måste ha sett att där fanns inga andra mål än värnlösa civila. Dieter Georgi blev sedan professor i teologi, bland annat vid Harvard, och hans redogörelse, “The Bombings of Dresden”, publicerades i Harvard Magazine, mars-april 1995.
Knappt hade Dresden lagts i grus och aska, förrän de brittiska bombarbesättningarna fick order att som nästa mål utplåna staden Chemnitz. Denna ägde stridsvagnsfabriker, uniformsfabriker och andra militärt lönande mål, men dessa intresserade inte britterna, ty så här löd ordern till bombflygarna: “I natt är Chemnitz ert mål. Vi angriper flyktingarna, som i synnerhet efter anfallet på Dresden förra natten samlar sig där.” (Order till 1:a bombarflottan.) “Chemnitz är en stad, som ligger omkring 60 km väster om Dresden och ett mycket mindre mål. Ni flyger i natt dit för att döda alla flyktingar, som kan ha undkommit från Dresden.” (Order till 3:e bombarflottan). Försöket att förinta Chemnitz misslyckades glädjande nog på grund av de ogynnsamma väderförhållandena. (Irving, anf. arb., s. 189)
Över Dresden fälldes nästan 650 000 ton brandbomber. Resultatet skildrar en överlevande som följer: “Aldrig hade jag trott att döden kunde nalkas människorna i så olika former; aldrig hade jag ansett det möjligt att döda hade kunnat läggas i graven i så många gestalter: brända, förkolnade, sönderhackade, endast delar, som oigenkännliga massor, skenbart fridfullt sovande, förvridna av smärta, helt krampaktiga, påklädda, nakna, höljda i trasor och som ömkliga askhögar, däribland rester av förkolnade ben.” (Irving, anf. arb., s. 233)
Tio dagar efter Dresden, den 23 februari 1945, hade turen kommit till Pforzheim. Där dödades 17 000 människor. Erich Kern berättar: “Den första sprängbomben föll på gasverksområdet. På en längd av tre kilometer blev inte sten kvar på sten. Brandbomberna spreds vida omkring, så att många också avsides liggande hus antändes (…) En jättelik ytbrand utvecklades, som blev till en eldorkan. Redan efter tio minuter hade den nått sin höjdpunkt (…) De människor, som inte mistat livet genast i bombregnet, kvävdes i källrarna eller på flykt genom eldhavet (…) Under anfallet var hjälpinsatser inte att tänka på. Också strax därefter kunde ingen systematisk brandbekämpning genomföras i stadens inre. Vatten för släckning fanns inte att tillgå; släckningsfordon kunde inte föras fram, då grusmassor till två-tre meters höjd täckte samtliga gator.” Detta massmord förövades vid en tid, då det inte längre kunde råda något tvivel om krigets utgång. Tysklands sammanbrott följde ju två och en halv månad senare.
Hur många tyskar, som dödades i terrorbombningarna, vet man inte exakt, då i många städer också mantalsregistren brändes upp. Den brittiske historikern David Irving anger omkring en miljon. (David Irving, Und Deutschlands Städte starben nicht, Weltbild Verlag, Augsburg, 1989, s. 373.) Andra säger drygt två miljoner (Schweizer Tat, den 19 januari 1955, citerat hos Kern, s. 134), vilket torde vara för högt räknat.
http://www.veidos.se/nexus/vae_victis.htm
christalbum 